Mindfulness

Mindfulness beskrivs ofta i litteraturen som en form av icke-dömande uppmärksamhet i nuet, av upplevelser både inom och utanför oss själva.

Mindfulness beskrivs också som en sorts medvetenhet om vad som pågår, om sitt beteende, i nuet, till skillnad från ett automatiskt eller mekaniskt beteende där uppmärksamheten är någon annanstans.

Någon gemensamt använd definition av mindfulness är svår att hitta, men alla verkar innehålla något av vad jag gör och hur jag gör det.

Om vi tittar på följande exempel i litteraturen så finns både ett vad och ett hur med i någon form.

"Paying attention, or the awareness that arises through paying attention...on purpose, in the present moment, and non-judgmentally...with an affectionate, compassionate quality, a sense of openhearted, friendly presence and interest."

John Kabat-Zinn (1994, 2003)

"Bringing one's complete attention to present experiences...on a moment-to-moment basis, with an attitude of acceptance and loving kindness."

Marlatt & Kristeller (1999)

"Self-regulation of attention so that it is maintained on the immediate experience...with an orientation characterized by curiosity, openness, and acceptance."

Bishop et al. (2004)

"Awareness of present experience...with acceptance: an extension of nonjudgement that adds a measure of kindness and friendliness."

German, Siegel & Fulton (2005)

"The act of focusing the mind in the present moment...without judgement or attachement, with openness to the fluidity of each moment."

Linehan (2015)

Allt det tillsammans med beskrivningar av någon form av uppmärksamhet som är öppen, nyfiken, accepterande, ickedömande och att vänligt möta sig själv och andra.

En mer teknisk, teoribaserad och konceptualiserad definition av mindfulness hittas i ACT, Acceptance and Commitment Therapy, som kan beskrivas bestå av fyra komponenter, kontakt med nuet, acceptans (i mening att ta emot det som är, fullt ut, utan att fly, gömma sig, undvika eller distrahera sig), defusion och själv-som-kontext.

Förmågan att i nuet frivilligt och flexibelt välja och acceptera både inre och yttre händelser, som de är, utan att de behöver styra beteendet eller att de definierar den person som upplever dem.

Liknande formuleringar kan man hitta också i andra mindfulnessbaserade behandlingsstrategier, läs Segal, Williams & Teasdale, 2013, och just ett vad och ett huråterkommer som något centralt i också dessa beskrivningar av mindfulness.

Självkritik, ältande, undvikande och mer eller mindre ohälsosamma former att hålla undan, trycka undan den oönskade upplevelsen av nedstämdhet, ledsenhet och tillstånd av depression, kan minskas med fördjupad kunskap och förståelse för funktionen av mindfulness, som ger oss bättre möjligheter att möta våra upplevelser.

Om det kan visa på ett vad och guida till ett hur, så uppfattar jag att det som har funktion går via en förändring, till en mer öppen, nyfiken och observerande hållning till vad vi själva upplever och står i. I början bara en liten förändring, men över tid en gradvis ökande förmåga, där det märkliga är att nedstämdheten, ledsenheten och tillstånd av depressionen inte försvinner, utan börjar få plats.

Mindfulnessbaserade behandlingsstrategier har samlat mycket evidens under de senaste 10 åren. I en metaanalys av bland andra Stefan G. Hofmann, läs Khoury B. et al. (2013), som syftade till att få ett bättre grepp på evidensläget för mindfulnessbaserade metoder och försöka skatta effektstorleken av bara mindfulness i interventionerna i publicerade studier.

Det skulle visa sig vara en utmaning då många studier saknade viktiga komponenter som pre-post och uppföljningsdata, andra studier som innehöll mindfulnessbaserade behandlingsstrategier, som ACT och DBT, kunde inte tas med i metaanalysen då det inte var möjligt att skatta effektstorleken av mindfulness delen självt.

De lyckades trots det att finna tre tydliga resultat i sin metaanalys, för det första fann man att mindfulnessbaserade behandlingar är kopplade till positiva kliniska utfall över en bredd av både psykologiska och somatiska problem, och där effektstorleken varierade mellan låg till hög, för det andra fann man att mindfulnessbaserade interventioner i patientgrupper med ångest och depressionsproblematik visade störst effektstorlekar, från moderat till hög, och för det tredje fann man att en moderator som påverkade effektstorleken i studierna var behandlarens egen erfarenhet och träning i mindfulness, här är det också värt att notera att det gällde oavsett behandlarens kliniska kompetens och träning i övrigt.

Gabriella Ejeskog, leg. psykolog