Med det som idag kallas traditionell KBT eller den andra generationen av KBT,
kom man att fokusera främst på att upptäcka, utmana, diskutera riktigheten i 
och rekonstruktion av tankar.

Processbaserad behandlingsstrategier

Kanske allt för mycket, det finns sätt att göra det här på som är hjälpsamt, men metaanalyser visar att det är inte är det som är verksamt i dessa protokoll, de visar också att det är att röra sig mycket nära klippkanten.

Självklart syftar inte dessa protokoll i traditionell kognitiv beteendeterapi (KBT) till att lära ut tekniker för att trycka undan och undvika tankar, utan vill såklart skapa hälsosamma tankemönster.

Men det visar sig att hälsosamma tankemönster inte definieras av att ha bra, rationella och logiska tankar, utan definieras genom dess förmåga att orientera beteende som har funktion och är användbart, men det var inte i fokus under KBT's andra generation, i alla fall så var det inte det som kom fram.

Om vi idag tittar genom kunskapen som finns i Relational Frame Theory (RFT) och ACT och modellen kring psykologisk flexibilitet, kan vi se traditionell KBT i ett annat perspektiv, och vissa empiriskt underbyggda och kraftfulla protokoll kommer fortsatt att vara användbara, ha värde, att spela en roll i framtida behandlingar.

Men det som sker nu är mer en förändring av KBT självt, och där kommer processbaserad KBT in, som snabbar på ombyggnaden av KBT.

Man kan förstå processbaserad KBT, forskningsfältet, och dess kliniska kärnkompetenser av kognitiv beteendeterapi genom det redaktionella arbetet av Stefan G. Hofmann och Steven C. Hayes som tillsammans med övriga författare kommer fram i boken Hayes S. C. & Hofmann S. G. "Process-based CBT -The Science and Core Clinical Competencies of Cognitive Behavioral Therapy" (2018) Context Press, New Harbinger Publications.

Kortfattat handlar det om att släppa taget om protokoll och manualer för syndrom, som bygger på antagandet om underliggande-sjukdom-orsak, och som utvecklades under den andra generationen av KBT, där stora forskningsanslag gick till att organisera kliniska uttryck för mänskligt lidande och psykologiska problem i kategorier efter symtom, i samling syndrom, och utveckla interventionsstrategier för att möta dessa.

Det är talande att den arbetsgrupp som var ansvarig för framtagandet av DSM-5 själva öppet ifrågasatte hela DSM's diagnossystem, villrådiga kring vad som kunde utvecklas istället, men övertygade att det måste ske, de kunde bara inte svara på vad detta skulle vara för någonting.

Frågan processbaserade behandlingsstrategier ställer är: "...vilka är de viktigaste biopsykosociala processerna, givet en specifik patienten, med givna specificerade mål och värden, och hur kan vi på bästa sätt förstå, påverka och förändra dessa processer, då vi riktar vår uppmärksamhet direkt mot de processer av beteendeförändring som är konceptionellt riktiga, funktionella och som är kliniskt användbara, med en direkt koppling mellan teori, modell och applikation...".

En sådan ansats öppnar upp för att allt som är evidensbaserat kan användas, vad det nu än är, som aktivt kan påverka och förändra dessa processer, anpassade för en patients specifika behov, genom att använda modeller, som ACT och modellen kring psykologisk flexibilitet, som organiserar arbetet med just breda applicerbara beteendeförändringsprocesser.

Implikationerna, betydelsen av det här, är stora, och jag tror att vi framåt kommer att få se fokus på individen, fokus på funktion och fokus på beteendeförändringsprocesser.

Det är också här begreppet processbaserad "transdiagnostisk" KBT dyker upp, men det ser ut som om det begreppet idag står med en fot i DSM/ICD med den underliggande-sjukdom-orsak-modellen, och en fot i den breda applicerbara processbaserade-behandlingsstrategi-modellen, och kanske är det inte så klokt att stå med en fot på vardera sidan av klyftan, när gapet vidgar sig allt mer.

Gabriella Ejeskog, leg. psykolog